Jag boooor Tokyo nu! :D
juni 27, 2009 at 2:48 e m | In Uncategorized | Leave a CommentTags: akiba, Akihabara, Japan, Tokyo
Alltså jag BOR i Tokyo nu! Hur galet är inte det?! Det slog mig idag faktiskt, att jag kommer gå här i ett år till, bland skyskrapor och artiga människor och det gjorde mig otroligt lycklig. Jag har bara varit här i mer än två dagar men livet är redan igång och jag älskar det! Det finns så mycket att uppleva och se! Jag kan gå och gå och överallt se intressanta saker och människor.
Ta till exempel byggnaderna här. Det är otroligt plottrigt, byggnaderna kan vara hur smala som helst, och det är ingen direkt symmetri, eller arkitektisk symfoni mellan byggnaderna utan det kan stå en skyskrapa intill en smal femvåningsbyggnad. Ett lyxigt intill ett skåpskjul. Och alltid med cirka 30 centimeters avstånd så att byggnaderna kan raseras när de har fyllt 20 år, för de flesta byggnaderna i Tokyo blir inte mycket äldre än 20 år. Och restauranger kan ha en pytteliten ingång och otroligt få sittplatser, och jäklar vad de gillar nudlar. Alltså typ 99 % av restaurangerna här är japanska, och de flesta är nudelrestauranger. Jag har ätit nudlar nu tre gånger i rad för det är så GRYYYYMT gott här! Mmmm! Oishii!
Jag var in till en 100 Yen-butik, där allting säljs för 100 yen, och i bra kvalite! Det fanns allt möjligt, utom mat. Det som jag noterade var att det fanns olika badsvampar för kvinnor och män (!), de enda som skilde åt dem var färgen. Det tycker jag var lite konstigt, för varför gör de inte bara en unisex-svamp? Fast de kanske vill ha den uppdelningen så att skillnaden ska bli tydlig…
Otemachi är Tokyos största t-banestation med fem linjer, och jag har turen att bo typ fem minuter bort från den, men hjälp vad många utgångar den har! Och stor är den med många, långa korridorer och trappor. Seriöst, den är säkert åtta gånger större än Gävle centrum…!
Idag var det säkert minst 35 grader i solen, så otroligt varmt samtidigt som jag gick vilse… Alltså avstånd i Tokyo kan vara lite konstigt; helt plötsligt kan man ha gått tre stationer för långt bort! Och jag har lärt mig att om man ska åka någonstans med metron ska man främst se till att ha så få byten som möjligt, för det kan vara långt mellan linjerna på en station.
Sedan bor jag ett stenkast från Akihabara, eller så jag brukar gå dit på kvällarna för att uppleva tokiga Tokyo. Där måste jag hålla mig för skratt hela tiden då det är ett så konstigt ställe! Massa otakus som råstirrar på anime och animefigurer, tjejer som står och dansar/sjunger med höga röster för att locka till sig kunder, maids och affärer efter affärer med anime och elektroniska prylar.
Boendet här är mysigt iaf. Förutom toaletterna som känns väldigt billiga och icke-privata… Får lägga upp bilder på det när jag kan (har fortfarande inte trådlöst internet som underlättar bildöverföringen…). Har bara sett två inneboende här, och det verkar bara vara fem av sju stycken som bor här just nu. En kines och en tysk vet jag. Köket har två, TVÅ plattor… Och det är en gasspis, och sånt kan jag inte hantera än. Prövade med att vrida på en ratt tills man hörde ett högt SCHHHH, och då förstod jag att det strömmade ut gas, hahaha 
Och bordet i köket har EN stol! Konstigt, hur brukar de äta sin frukost, undrar jag…
Sedan fanns det en till som heter Christoffer, och nere i postlådan låg det ett paket. Är det någon som vet om det ska till MIG? Please`:). Är från Sverige, men står inget namn…
Edit: ah, det var visst till mig Det var mina japanska businesscards, alltså visitkort som jag ska dela ut hit och dit. Måste passa på och nätverka i metropolen liksom.
Imorgon ska jag pröva skaffa mobilabonnemang hos Softbank och leta efter en livsmedelsbutik för det har jag inte hittat än! Jättekonstigt, men det är jättesvårt att se dem! De flesta brukar ligga i källaren av ett hus, men jag har inte sett något än. Och jag vet inte vilka företag det är heller… Det blir mitt uppdrag imorgon.
161 dagar: studiestart i Tokyo
januari 28, 2009 at 7:14 e m | In Uncategorized | Leave a CommentTags: Akihabara, Certificate of eligibility, Ginza, Harajuku, Japan, Japanese, japanska, KAI, Shibuya, studier, Tokyo
En station ifrån Shinjuku Skyscraper District!
Ok, nu är det alltså bara 161 dagar kvar innan jag börjar med mina språkstudier i Tokyo. Den första juli klockan 09:00 sitter jag i en skyskrapa, i KAI Japanese Language School i Shin-Okubo, Shinjuku , och har min första lektion.
Certificate of Eligibility. INTE jag på bilden
Just nu har jag skickat in alla papper och blivit antagen (jippie!). Det enda som fattas är CSN:s studiemedelsbeviljan som skolan behöver i slutet av januari. Men, för att göra allting mycket mer spännande måste jag läsa in 30 poäng på min nuvarande journalistutbildning, vilket de senare ändrade till 37,5 poäng vilket jag inte skulle hinna alls. Jag har ringt och krånglat med CSN och jag har pratat med Blueberry Språkresebyrå och mailat skolan. Allt. Nu verkar allting ha ordnat sig med att KAI, otroligt nog (de är väldigt strikta där), har gjort ett undantag med mig och låter sig väntas till senast 20:e mars tills jag har fått CSN:s lapp.Tack och lov! Annars hade jag fått vara där i tre månader på turistvisum vilket hade försvårat en hel del med abonnemang, jobb etc.
Typisk lägenhetsritning
Har du skaffat boende nu? Hur gör man?
Nej, det skaffar man sent i processen. KAI kan hjälpa mig om jag vill, men jag har en känsla att de kommer ta en långt bort från skolan så att det blir billigt för mig. Jag vill ju ha i Shibuya, Shinjuku, Harajuku, Ginza eller kanske Akihabara. Vanligast är att man skaffar boende i en studentkorridor via antingen Oakhouse eller Sakura Guesthouse. Detta fixas tidigast en månad i förväg (!), ibland går två månader men det är alltså först till kvarn som gäller. Inget kösystem här inte!
Fördelen med studentkorridor är:
- Billigt
- Centralt
- Socialt (party!)
- Färdigmöblerat
- Ingen deposit key, ingen borgenär
- Japaner som grannar (ibland)
- Gratis internet
- Gratis el
- Gratis värme
- Utlänningar (!) (Kan nog vara skönt att få festa/vara med några som kan tala engelska)
Nackdel:
- Amerikaner och fransmän som helt enkelt kulturkrockar med oss svenskar (vad jag har hört från flera)
- Delat kök
- Få toaletter på många inneboende
- Få duschutrymmen på många inneboende
- Liiiitet rum (vi talar cirka sju kvadrat här!)
- Stökigt?
- Ljudligt?
- Låg integritet? (Kom ihåg att vi svenskar är det folk som behöver mest psykisk och fysisk egentid och rum, i hela världen!)
Jag ska köpa en ny stor reseväska, köpa Nikon D90, kontakta några tidningar och höra av intresset för frilansuppdrag och ha en på-återseende fest med vänner.
Och cirka tre veckor innan skolstart betalar CSN ut kursavgiftslånet och jag kan några dagar innan avfärd åka till japanska ambassaden och hämta ut mitt Certificate of Eligibility, mitt studentvisum. Sedan är jag så nära en japan jag kan bli och sitter på ett flygplan på väg långt bort mot Soluppgångens land!
___
Så vad väntar nu? Ja, nu blir det pluggande av kanji-tecken, lära mig mer om grammatik, mer ord och kana-tecken måste sitta flytande. Min kompis vän som är där nu och studerar berättar att det är hårda läxor.
Så här berättar hon om hennes vardag på KAI:
”Mina nya lärare är helt okej, men de två är varandras totala motsatser. Ookubo (en äldre herre) är lite småsöt och ler glatt hela dagarna, har lite kvicka och blyga gester och står mest i hörnet och iakttar våra försök till okej japanska. Och fnissar.
Min andra lärare, Kadse (kvinna i 30-40 års åldern), är så jävla genki. Hon är helt… otrolig. Hon tar liksom upp hela rummet, skrattar så sanslöst högt och gör gester man aldrig trodde man skulle få se av en lärare. Frågar högt och glatt om vi har pojk- och flickvänner, om vi duschar innan en dejt (?) och varför jag inte åt lunch idag. Skum, men med energi som ett hundrapack Snickers.”
”Jag kan ju börja med att berätta för alla villiga åhörare att skolan började förra veckan. Byta klassrum, byta lärare, byta stolar, byta böcker, byta upplägg och byta klasskamrater. Omställning är det minsta man kan säga. Men nu är jag ingen nybörjare längre, det måste man gilla. De första dagarna var jag i konstant psykologisk koma, vägrade ta in ny information om någonting och var för det mesta bara butter. Efter världens roligaste jullov vill man ju inte bara få ett abrupt slut för att återigen börja traska till skolan med väska på 10 kilo, och där sitta flera timmar i epilepsiframkallande ljus och skriva Kanji fel. Men som en räddning kom Kim in i bilden och vi fnissar mest hela dagarna, antingen åt Kadse’s konstiga förklaringar med enorma gester eller åt våra egna språkbrister. För det är väl det man gör mest, fel. Som halvt nybörjare såhär har jag ju gjort oändliga misstag fram tills där jag är nu, ett exempel var när min lärare frågade mig vad jag gjorde i morse och jag svarade väldigt sakligt att jag drack min TV.”
Vill du läsa mer om hennes äventyr kan du klicka här.
-
Min Tokyo-resa
More Photos
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
