Att möta blickar i Tokyo är att möta kulturen. Att komma in i vardagen.

Att möta blickarna här är att förstå.

Att möta är att förstå.

En blick.

En förståelse.

Vet ni hur roligt det är när man sitter mittemot en medelålderskvinna som i sömndvala svajar kroppen åt höger och vänster för att finna stöd men som är på väg att falla och istället rycker kroppen upp henne flera gånger om? Min vardag.

Jag har själv gjort så flera gånger, även när dagen är slut och man sitter där med sin mobil och försöker skriva ett meddelande mellan sömnrycken. Sömnheten ligger ständigt inom en men den trycker man undan för allt det stimulernade man upplever här.

Livet i Tokyo är här och nu, och inte för fem minuter sedan. Sömnen är det som tar vardagen ifrån en och vad gör man när vardagen är mer önskvärd än ens drömmar?

___________________________________________________

Jag är en journaliststudent som ska frilansa i Tokyo och enligt denna blogg så verkar det snarare vara en fotoblogg, inte för att det är något fel på det men jag vill verkligen sätta igång med skrivandet nu. Jag tror jag har kommit över acklimatiseringen nu, och det är nu som skrivarlusten dyker upp överallt. I Stockholm finns den egentligen inte, här är den numera ständig. Jag bär därför med mig ett block där jag skriver ner alla tankar som slår mig, och oftast är dessa tankar de som är mest äkta. Men vad gör man när man har ett block och det öser ner och du befinner dig i en ström av människor?

Regnet

Det är regnperiod i Tokyo och regnet står sig stadigt bland skyskraporna i skymningen. Himlen reflekterar ljuset av aktiviteten nedanför den och ger en behaglig känsla av mysfaktor, fast jag går med ett trasigt paraply ibland salarymen. Det är tisdag i Tokyo och jag är på på ner för att sätta mig på ett Starbuckscafé mitt i det journalistiska centrumet i Japan; Otemachi. Här finns Yumiuri Shinbun, Mainichi Shinbun och flertalet tidningar. Här är mina framtida arbetsgivare, mina framtida arbetskvarter. Och området har redan fångat mitt hjärta! Det är en fröjd att befinna sig här, och stämningen är fräsch och pulserande, här händer det här och nu.

När jag bara sitter här och tittar ut genom sex meter höga kristallklara fönster, ser jag en pedantiskt klippt häck som symboliserar shintoismen: det rena är det som man strävar efter; blinkande varningslampor vid reparationen av vägen: neonstinna Tokyo i ständig förändring; ett anonymt kontor: Japans distinkta distinktion mellan jobb och vardag och salarymen med sina paraplyer i regnet: ständigt på väg någonstans i konsumtionens Mekka.

Utanför har regnet lagt sig. Men det strömmar fortfarande förbi lika många bilar, och lika många salarymen under paraplyer med blickar djupt koncentrerade i sina mobiler.

Det är tisdag och en vanlig dag i Tokyo, i ett speciellt liv.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag älskar ju denna stad. Jag talar med andra här och alla älskar staden men det verkar bara vara en förälskelse för dem, och inte något bindande. Jag sitter här och skräms av tanken att jag kanske måste lämna staden. Eller nej, vad är det jag skriver?! Jag SKA ju vara kvar här så länge jag vill. Jag pratar med andra om detta men jag kan inte ärligt tala ljuga för mig själv eller någon annan längre. Jag är seriös när jag menar med att jag vill vara kvar här, skaffa ett liv här. For God’s sake, jag kan inte ens längre se mig själv med ett svenskt körkort, ett japanskt körkort låter mer troligt just nu i mina öron. Men kan jag verkligen bära upp ett liv i världens största stad? Kan jag verkligen vara den som tar mig in i landet permanent och format mitt liv här? Jag som alltid kommer vara den som är utlänningen? Dessa frågor ekar inom mig och besvaras inte.

Fast,

tack och lov så går det mot det bättre varje dag som går. Varje litet tecken som jag får.

Lämna jantelagen bakom dig

Så, bra att du gjorde det för nu kör jag.

Alltså, det har bara gått bra sedan jag kom hit. Jag har haft ett sånt bra flyt, vilket känns så himla bra och uppmuntrande! Visst, min förra dator dog av lite nudelsoppa (kleeeeen kliché), men då lämnade jag samtidigt bakom mig ett annat liv och en annan vardag för en ny kraftfullare, snyggare och bättre dator för en ny fräsch start och det är väl passande på den nya starten av mitt liv? Jag får modelljobberbjudanden, jag blir aldrig bakis överhuvudtaget här, jag lagar grymt god mat varje dag (det är så att jag går och längtar varje dag efter min mat och i Sverige lagade jag ÄCKLIG mat), det är lätt att vara snygg här, jag har redan fått en del japanska vänner, hittade mig och min position i staden snabbt, tränar, varje dag är lycka (och jag tyckte jag levde bra i Sverige!), det går bra med japanskan,

ja helt enkelt faller alla pusselbitar på plats här, sju tidszoner bort, flera tusen mil bort i en stad som jag har levt tidigare i.

____________________________________________________

Att gå runt ute i Tokyo är som att gå runt i ett vardagsrum på en fest – ja, precis så kan känslan beskrivas som. I Sverige var det aldrig så; där var det liksom en så stark distinktion mellan det privata livet och lägenheten, och vardagen i city. De gick aldrig ihop. Här är Shibuya min soffa, Shin-Okubo mitt kök, Ginza mitt sovrum etc.  I Sverige visste man alltid att utomhus överallt var man egentligen bara påväg någonstans i, inte en plats där man kunde bara spatsera, njuta av livet eller stanna en stund i. Det offentliga rummet var inte till för mig som person, utan mig som fordon.

Jag känner mig hemma överallt i Tokyo.

____________________________________________________

Imorgon ska jag med en kompis till en arbetsintervju. Stället är ett – just det – ett butlercafé! Det ligger i Shibuya och är kvinnornas motsvarigheten till ett maidcafé. På butlercafét är kvinnogästen huvudpersonen och blir tilltalad prinsessa och kan få betala för att få bli fotad med sin favoritbutler, har kvinnan tur kanske han skriver något speciellt på kortet! Butlern är klädd i formell klädsel och gör allt för att få kvinnan att känna sig som världens centrum för en stund vid serveringen. Nu har kompisen egentligen inte ett visum för att jobba så det går nog egentligen inte för honom. Men känner jag detta rätt så kommer de vilja att jag också börjar på det stället, men jag har ju mina arbetserbjudanden redan. Plus att lönen är provisionsbaserad.

_____________________________________________________

Tänk att jag nu är i Tokyo… Det känns egentligen helt otroligt. Helt overkligt, så som jag har väntat på detta. Och allt jag som jag har väntat på att sätta igång med här. Jag vill ju berätta om det men alla de gånger jag gör det blir det alltid jinx’at och det stör mig så in i Norden. Jag vill inte heller vara den som berättar varmt om något och så händer det aldrig, för sådana personer stör jag mig på och jag vill vara en sån som jag själv skulle gilla; behandla din nästa så som du vill bli behandlad, eller?

/Säger han som ska lämna kyrkan för ett land som har en promille kristna…