Japan

En station ifrån Shinjuku Skyscraper District!

Ok, nu är det alltså bara 161 dagar kvar innan jag börjar med mina språkstudier i Tokyo. Den första juli klockan 09:00 sitter jag i en skyskrapa, i KAI Japanese Language School i Shin-Okubo, Shinjuku , och har min första lektion.

Certificate of Eligibility. INTE jag på bilden

Just nu har jag skickat in alla papper och blivit antagen (jippie!). Det enda som fattas är CSN:s studiemedelsbeviljan som skolan behöver i slutet av januari. Men, för att göra allting mycket mer spännande måste jag läsa in 30 poäng på min nuvarande journalistutbildning, vilket de senare ändrade till 37,5 poäng vilket jag inte skulle hinna alls. Jag har ringt och krånglat med CSN och jag har pratat med Blueberry Språkresebyrå och mailat skolan. Allt. Nu verkar allting ha ordnat sig med att KAI, otroligt nog (de är väldigt strikta där), har gjort ett undantag med mig och låter sig väntas till senast 20:e mars tills jag har fått CSN:s lapp.Tack och lov! Annars hade jag fått vara där i tre månader på turistvisum vilket hade försvårat en hel del med abonnemang, jobb etc.

Typisk lägenhetsritning

Har du skaffat boende nu? Hur gör man?

Nej, det skaffar man sent i processen. KAI kan hjälpa mig om jag vill, men jag har en känsla att de kommer ta en långt bort från skolan så att det blir billigt för mig. Jag vill ju ha i Shibuya, Shinjuku, Harajuku, Ginza eller kanske Akihabara. Vanligast är att man skaffar boende i en studentkorridor via antingen Oakhouse eller Sakura Guesthouse. Detta fixas tidigast en månad i förväg (!), ibland går två månader men det är alltså först till kvarn som gäller. Inget kösystem här inte!

Fördelen med studentkorridor är:

• Billigt
• Centralt 
• Socialt (party!)
• Färdigmöblerat
• Ingen deposit key, ingen borgenär
• Japaner som grannar (ibland)
• Gratis internet
• Gratis el
• Gratis värme
• Utlänningar (!) (Kan nog vara skönt att få festa/vara med några som kan tala engelska)

Nackdel:

• Amerikaner och fransmän som helt enkelt kulturkrockar med oss svenskar (vad jag har hört från flera)
• Delat kök
• Få toaletter på många inneboende
• Få duschutrymmen på många inneboende
• Liiiitet rum (vi talar cirka sju kvadrat här!)
• Stökigt?
• Ljudligt?
• Låg integritet? (Kom ihåg att vi svenskar är det folk som behöver mest psykisk och fysisk egentid och rum, i hela världen!)

Jag ska köpa en ny stor reseväska, köpa Nikon D90, kontakta några tidningar och höra av intresset för frilansuppdrag och ha en på-återseende fest med vänner.

Och cirka tre veckor innan skolstart betalar CSN ut kursavgiftslånet och jag kan några dagar innan avfärd åka till japanska ambassaden och hämta ut mitt Certificate of Eligibility, mitt studentvisum. Sedan är jag så nära en japan jag kan bli och sitter på ett flygplan på väg långt bort mot Soluppgångens land!

___

Så vad väntar nu? Ja, nu blir det pluggande av kanji-tecken, lära mig mer om grammatik, mer ord och kana-tecken måste sitta flytande. Min kompis vän som är där nu och studerar berättar att det är hårda läxor. 

Så här berättar hon om hennes vardag på KAI:

”Mina nya lärare är helt okej, men de två är varandras totala motsatser. Ookubo (en äldre herre) är lite småsöt och ler glatt hela dagarna, har lite kvicka och blyga gester och står mest i hörnet och iakttar våra försök till okej japanska. Och fnissar.
Min andra lärare, Kadse (kvinna i 30-40 års åldern), är så jävla genki. Hon är helt… otrolig. Hon tar liksom upp hela rummet, skrattar så sanslöst högt och gör gester man aldrig trodde man skulle få se av en lärare. Frågar högt och glatt om vi har pojk- och flickvänner, om vi duschar innan en dejt (?) och varför jag inte åt lunch idag. Skum, men med energi som ett hundrapack Snickers.”

”Jag kan ju börja med att berätta för alla villiga åhörare att skolan började förra veckan. Byta klassrum, byta lärare, byta stolar, byta böcker, byta upplägg och byta klasskamrater. Omställning är det minsta man kan säga. Men nu är jag ingen nybörjare längre, det måste man gilla. De första dagarna var jag i konstant psykologisk koma, vägrade ta in ny information om någonting och var för det mesta bara butter. Efter världens roligaste jullov vill man ju inte bara få ett abrupt slut för att återigen börja traska till skolan med väska på 10 kilo, och där sitta flera timmar i epilepsiframkallande ljus och skriva Kanji fel. Men som en räddning kom Kim in i bilden och vi fnissar mest hela dagarna, antingen åt Kadse’s konstiga förklaringar med enorma gester eller åt våra egna språkbrister. För det är väl det man gör mest, fel. Som halvt nybörjare såhär har jag ju gjort oändliga misstag fram tills där jag är nu, ett exempel var när min lärare frågade mig vad jag gjorde i morse och jag svarade väldigt sakligt att jag drack min TV.” 

Vill du läsa mer om hennes äventyr kan du klicka här.