Fashion designer! Attention!
november 8, 2009 at 1:04 e m | In Uncategorized | Leave a CommentTags: clothes, designer, fashion designer, mode, model
I am a freelance model based in Tokyo, Japan. I do catalogue, editorial, commercial-jobs and if you would like to have your clothes to appear in some magazines you can contact me. For example there was a wedding shoot where a wedding suite was needed from a fashion designer. And for you this gives you attention and big exposure in media, aswell for the people in the industry at the jobsite.
What kind of clothes which are needed depends on the job, and my agency &/or client needs to accept them aswell.
Sorry but no money is given, you will have your clothes back after the job is done.
If you are interested you can contact me here. Please do send some pictures of the clothes if you want.
Christoffer Wiklöw
Fashion designer! Attention!
november 8, 2009 at 1:04 e m | In Uncategorized | Leave a CommentTags: clothes, designer, fashion designer, mode, model
I am a freelance model based in Tokyo, Japan. I do catalogue, editorial, commercial-jobs and if you would like to have your clothes to appear in some magazines you can contact me. For example there was a wedding shoot where a wedding suite was needed from a fashion designer. And for you this gives you attention and big exposure in media, aswell for the people in the industry at the jobsite.
What kind of clothes which are needed depends on the job, and my agency &/or client needs to accept them aswell.
Sorry but no money is given, you will have your clothes back after the job is done.
If you are interested you can contact me here. Please do send some pictures of the clothes if you want.
Christoffer Wiklöw
My photos of Tokyo
november 2, 2009 at 3:10 e m | In Uncategorized | Leave a CommentTags: Japan, mode, modell, photos, Shinjuku, Tokyo
So, today I went out to take a photo of the moon today – got inspired by meeting up Ai from one of my model agency in Omotesando to take some photos to my portfolio. She was really nice and we spoke in japanese.
Hon tog jättebra bilder på mig i tre olika oufits! Vill gärna se dem en dag. Förresten så när vi stod inne på kontoret (som är så litet!) så hörde jag Lady Gaga igen! Precis som förra gången. Den här gången var det Paparazzi, och det kunde ju inte vara mer passande denna gång.
Annars så har jag kommit tillbaka från min ah-lika-bra-att-sova-igen humör jag har haft några dagar så att jag har missat skolan några timmar… Satt och skrev kanji i timmar idag
.






Audition for a TV-commercial
oktober 27, 2009 at 10:41 f m | In Uncategorized | Leave a CommentTags: Japan, Tokyo, fraser, mode, Japanese, krig, modell, kille, audition, spel, datorspel, kamera, skådespelare, agent, noriko, asien, droger, roppongi
Hahahahahaha!
Alltså vilken häftig dag detta har blivit!
JAG som har de senaste dagarna hållit på och drygat min omgivning med att tala amerikansk japanska (ni vet den hemskt dryga dialekten som helt sågar japanska språket!).
OCH TROR NI INTE ATT PÅ AUDITIONEN BEHÖVDE DE EXAKT EN PERSON SOM SKULLE LÄSA EN JAPANSK TEXT INNANTILL PÅ AMERIKANSK JAPANSKA!
Haha, helt otroligt! Jag klarade av det galant faktiskt!
För att prata med tydligt om vad jag har varit med om idag så kan vi börja från början:
Det började i skolan där plötsligt två av mina agenturer började peppra mig med samtal om jobb, och det skedde under lektion så jag fick springa fram och tillbaka men jag har en förståelig lärare som skrattar åt det. Ena agenturen sade att ett stort världsberömt japanskt spelföretag ville ha med mig på en agentur för ett nytt krigsspel som typ är det mest kända datorkrigsspelet, ungefär. Så jag sade förstås ja!
Och det skulle se några timmar senare så det gällde att göra sig i ordning snabbt när jag kom hem och strunta i att mitt hår såg ut som jag hade råkat ut för tyfonen (vilket jag iofs också hade) och ta mig till Roppongi Station för att möta upp min agent. Väl där vid den utgång vi ska mötas på ser jag en utlänning som sitter på gatan (?!) och en polisbil dyker upp med fyra (!!!) polismän som snabbt omringar honom och pepprar honom med frågor om vad han gör där, vem han väntar på, vad för jobb han har etc. Som tur är dyker vår gemensamma agent upp och hon talar med polismännen.
Senare berättar hon att kändisar säger ofta att de köper droger av utlänningar i Roppongi som bland annat Noriko – som nu har blivit åtalad för drogbruk och innehav. (Hon är hårt följd av media här för att: hon var jättekänd i hela Asien med sina låtar och skådespelarroller. Sedan i somras när hennes man blev arresterad för droginnehav flydde hon med sin dotter och var på rymmen i flera dagar [enligt åklagaren flydde hon och var borta i flera dagar för att få bort drogerna ur kroppen) innan hon lämnade in sig till polisen]). Vad fult att de skuller på utlänningar sådär… De borde skylla på yakuzan, fast ingen vågar väl det…
Hur som helst!
På auditionen sedan gäller det att vara arg och på för jag skulle ut i krig! Tre och tre får vi få gå in i ett liiiitet rum där fleeeera japaner sitter, och förstås granskar en hårt, och tar hand om en. Vi får typ SÄPO/SWAT-outfits på oss (satt jättebra på mig!) och skulle sedan agera mot en japan (får inte säga exakt tyvärr, det är därför jag är lite grumlig med detaljerna ;_; ), allt medan detta filmades och spelades upp live i en TV som de alla (typ tio stycken) tittade noggrannt och bad om förbättringar.
Tänk dig att du står ensam med fyra starka lampor riktade mot dig, en kamera och tio japaner som tittar på dig, hur skulle du känna dig?
Sedan gick jag iväg med min agent med en känsla av att det gick bra idag. Hon berättade att jag borde få fler jobb, man tackar!
Så, det var livet i Tokyo en helt vanlig tisdag.
Audition for a TV-commercial
oktober 27, 2009 at 10:41 f m | In Uncategorized | Leave a CommentTags: Japan, Tokyo, fraser, mode, Japanese, krig, modell, kille, audition, spel, datorspel, kamera, skådespelare, agent, noriko, asien, droger, roppongi
Hahahahahaha!
Alltså vilken häftig dag detta har blivit!
JAG som har de senaste dagarna hållit på och drygat min omgivning med att tala amerikansk japanska (ni vet den hemskt dryga dialekten som helt sågar japanska språket!).
OCH TROR NI INTE ATT PÅ AUDITIONEN BEHÖVDE DE EXAKT EN PERSON SOM SKULLE LÄSA EN JAPANSK TEXT INNANTILL PÅ AMERIKANSK JAPANSKA!
Haha, helt otroligt! Jag klarade av det galant faktiskt!
För att prata med tydligt om vad jag har varit med om idag så kan vi börja från början:
Det började i skolan där plötsligt två av mina agenturer började peppra mig med samtal om jobb, och det skedde under lektion så jag fick springa fram och tillbaka men jag har en förståelig lärare som skrattar åt det. Ena agenturen sade att ett stort världsberömt japanskt spelföretag ville ha med mig på en agentur för ett nytt krigsspel som typ är det mest kända datorkrigsspelet, ungefär. Så jag sade förstås ja!
Och det skulle se några timmar senare så det gällde att göra sig i ordning snabbt när jag kom hem och strunta i att mitt hår såg ut som jag hade råkat ut för tyfonen (vilket jag iofs också hade) och ta mig till Roppongi Station för att möta upp min agent. Väl där vid den utgång vi ska mötas på ser jag en utlänning som sitter på gatan (?!) och en polisbil dyker upp med fyra (!!!) polismän som snabbt omringar honom och pepprar honom med frågor om vad han gör där, vem han väntar på, vad för jobb han har etc. Som tur är dyker vår gemensamma agent upp och hon talar med polismännen.
Senare berättar hon att kändisar säger ofta att de köper droger av utlänningar i Roppongi som bland annat Noriko – som nu har blivit åtalad för drogbruk och innehav. (Hon är hårt följd av media här för att: hon var jättekänd i hela Asien med sina låtar och skådespelarroller. Sedan i somras när hennes man blev arresterad för droginnehav flydde hon med sin dotter och var på rymmen i flera dagar [enligt åklagaren flydde hon och var borta i flera dagar för att få bort drogerna ur kroppen) innan hon lämnade in sig till polisen]). Vad fult att de skuller på utlänningar sådär… De borde skylla på yakuzan, fast ingen vågar väl det…
Hur som helst!
På auditionen sedan gäller det att vara arg och på för jag skulle ut i krig! Tre och tre får vi få gå in i ett liiiitet rum där fleeeera japaner sitter, och förstås granskar en hårt, och tar hand om en. Vi får typ SÄPO/SWAT-outfits på oss (satt jättebra på mig!) och skulle sedan agera mot en japan (får inte säga exakt tyvärr, det är därför jag är lite grumlig med detaljerna ;_; ), allt medan detta filmades och spelades upp live i en TV som de alla (typ tio stycken) tittade noggrannt och bad om förbättringar.
Tänk dig att du står ensam med fyra starka lampor riktade mot dig, en kamera och tio japaner som tittar på dig, hur skulle du känna dig?
Sedan gick jag iväg med min agent med en känsla av att det gick bra idag. Hon berättade att jag borde få fler jobb, man tackar!
Så, det var livet i Tokyo en helt vanlig tisdag.
Made in Tokyo
september 12, 2009 at 5:08 e m | In Uncategorized | Leave a CommentTags: bilder, blogg, fotografi, japanska, mode, skyskrapor, Tokyo










Uppdatering
september 2, 2009 at 1:45 e m | In Uncategorized | 2 CommentsTags: blogg, Japan, japanska, killmode, mode, modell, starbucks, Tokyo
Ligger jag lite efter kanske?
Jag har fleeeera texter som ska publiceras här. Ligger flera japanskalektioner efter (men jag lovar att ALLA ska in i bloggen!). Har några bilder som också väntar på att bli publicerade. Sorry, hoppas ni har förståelse!
Som idag hade jag det fullt upp med registrering hos en modellagentur som låg utanför Tokyos Metrokarta/=långt bort så det tog en evighet att ta sig dit. Från Yotsuya till Akihabara tog det en evighet då jag hoppade på fel håll, telefonen ringde hela tiden och jag var förvirrad. Sedan byte i Akihabara där jag tog Hibiya Line mot Gotanno, vilket ligger i en av Tokyos mest anonyma förorter. Väldigt grått betonglandskap och jag insåg plötsligt hur centralt jag bor egentligen (Akebonobashi). Väl framme vid Gotanno skulle jag sedan hitta den anonyma agenturen som låg en labyrint bort bland bostadshus. Inuti såg det riktigt fint ut. Sedan följde hela intervjun på som vanligt (jag ska skriva ner hur en registration går till hos en modellagentur för er som är intresserade). Han tog röstprov också, dock sa vi båda att chansen att någon vill ha en svensk berättarröst är liten…
Sedan var det en hel resa hem som istället slutade på Japans första Starbucks i Ginza, som firade 10 år.
Och sen kan vi väl alla hålla tummen för mig på tisdag, 8 sep, onegaishimasu! Får inte säga vad men det är något jättespännande!
Hela weekenden
augusti 18, 2009 at 3:07 e m | In Uncategorized | 4 CommentsTags: blogg, florida, fraser, Harajuku, Japan, japanska, kamakura, mode, onsen, strand, Tokyo
Fredag: Obon började på fredag och det innebär att många japaner är lediga och åker till tempel för att be till sina förfädrer (ja, det stavas så egentligen). Jag och mina rumskompisar åkte till Tokyos största tempel, Meiji Jingu Mae, som ligger i Yoyogiparken. Väl utanför Harajuku Station på Yamanoteline så går man bara igenom den jättestora toriporten (gå igenom den vänstra sidan så att du inte krockar genom andarna!) och väl igenom den har man kommit till en annan värld, enligt shintoismen. Här är det tjock skock och tyst. Känslan av förvåning att världen största stad omringar parken gör att man egentligen känner sig långt utanför metropolen…











Väl framme vid templet så kastar jag ett mynt, klappar två gånger, bugar två gånger och ber till mina
förfädrer (okronologisk ordning).
Sedan går vi bort genom Takeshita dori i Harajuku och till ett okonomiyaki-ställe som har ”all you can eat” för 1990 yen för killar & 1750 yen för kvinnor och då får man kalasa på okonomiyaki i hela två timmar! Det är hur gott som helst! Man beställer in en ingrediens såsom rice cake eller något annat och får in det tillsammans med kål, smet och kryddor. Detta ska sedan mosas ihop till en perfekt smet och denna steker man sedan på den enorma plattan som är inbyggd i bordet. När den är klar smetar man på HP-sås, torkat fiskkött, kryddor och majonäs! Voila, färdigt! Jättegott!


Innan man skulle betala skulle man ha ätit upp allting för annars tar de ut en avgift för resterna (?!) så jag hällde ner en ofärdig bunke med ingredienser i en påse och smugglade iväg den för att steka den hemma istället…
Efter detta drog vi iväg till ett purikuraställe (som ligger alldeles i början av Takeshita Dori i Harajuku) och för första gången klev in i en av de många automaterna. De är otroligt stora och bra belysta. Skinande rena och vita därinne! Och sedan skedde ALLTING i ett snabbt tempo: när pengarna väl var inne så skulle man snabbt bestämma antalet bilder, bakgrundsbilder och sedan togs alla bilder omedelbart efter varandra och sedan direkt till den andra delen där de tryckkänsliga skärmarna satt för att rita! Detta var också under tidsbegränsning så man måste vara snabb! Man kunde rita, välja bilder att placera på fotot och skriva. När man var klar fick man sedan vänta onödigt länge på att bilderna skulle skrivas ut (man kan också skicka till sin mobil om man så vill).
Lördag:
Onsen!

Onsen säger jag bara! Mitt första onsenbesök och det var i Tokaido i Tokyos förorter. Behöver inte säga så mycket men det var naturligt, gult vatten på cirka 45 grader, rätt så hett men man vande sig. Och ”ispoolen” var på – och detta uppfattades som iskallt – 20 grader! I Sverige skulle jag bli hypad om jag hörde att sjövattnet låg på den temperaturen! Men inne på onsenet blev det plötsligt 25 graders skillnad ungefär och då var det inte lika skönt… De hade olika jacuzziställen med jättesköna jetstrålar! Utomhus fanns det flera onsenbad och jag hade det så skönt att jag somnade på ett ställe och den kvällen hade jag en massiv bränna på ryggen… Detta onsenbesök kostade bara 1200 yen. Om jag kommer göra det igen? Javisst, flera gånger!
Kvällen spenderades utanför Tokyo där vi upplevde Hanabi än en gång:







Söndag:
Kamakura













Alltså detta ställe är egentligen inte Japan. Och jag gillade det! Det bara osade Floriga, Hawaii eller något liknande, och med en vacker strand med varmt havsvatten kunde det bara bli hur bra som helst! Vi började med att gå till ett tempel som låg en bit upp på ett litet berg så man hade en fin utsikt över Kamakura. Vädret var perfekt med blå himmel så vi drog till stranden och badade en liten stund. Behöver jag nämna att sanden var så gott som fläckfri fast det var packat med japaner?



Mot eftermiddagen åt vi middag på ett jättemysigt matställe med utsikt över hela stranden i solnedgången. Jag beställde in en tacomacka som gjorde succé hos mig, såväl som den enorma Chocobana Special Shakey! Åh, då var jag tjock! Men det kostade också 2000 yen sammanlagt, billigt dock i jämförelse med vad motsvarande ställe skulle ha i Sverige.












Haha, denna ser så rolig ut med de små människorna!

I solnedgången gick vi till Daibutsu och såg en av världens största och äldsta Buddhastatyer, 13,4 meter hög! Den är från 1200-talet och har klarat flertalet tsunamis (!), jordbävningar (!!) och miljontalsbesökare (!!!). Man kan alltså gå upp inuti buddhan för en utsikt från hans rygg (hahaha!), och en gång i tiden kunde man se ut från hans halvslutna ögon. Stället var otroligt lugnt och vackert, där skulle jag kunna ha suttit i timmar och bara njutit av livet med buddha som inspiration.


Kvällen spenderas på stranden där eldshower och japaner med fyrverkerier. Även fast detta var en söndag så fanns det flera klubbar som PÅ stranden körde fullt ös, och alla ungdomar skötte sig, inga flaskor eller slagsmål på stranden överhuvudtaget! Stämningen var jättemysig och det var svårt att tro att Tokyo downtown är endast 50 minuter bort från Kamakura…
日曜日
augusti 2, 2009 at 8:48 f m | In Uncategorized | Leave a CommentTags: blogg, Japan, japanska, kille, mode, modell, Tokyo
Kan ni se de japanska tecknerna jag använder lite då och då? I rubriken står det nichiyoubi, söndag.
Så var en händelserik vecka över i landet Japan. Denna vecka har jag haft midterm test, varit svenskalärare åt en japanska, träffat en japansk vän som jag har haft kontakt med i flera år, flyttat till Akebonobashi/Yotsuya Sanchome, Shinjuku-ku. Alltså en hel del!
Igår var jag och en bekant från Stockholm ut i Tokyo tillsammans med hennes kompis. Vi var först till 300 Yen bar, där allting är som sagt billigt men har egentligen väldigt lite alkohol i… Åkte sedan till Shinjuku där vi letade efter en specifik bar, och plötsligt hamnade i en jättemysig izakaya där vi var de enda gästerna klockan två på morgonen. De fullkomligt skrek IRASSHAIMASE från köket när vi kom och vi blev ledda till ett bord där en japansk kvinna och man gav oss oshibori (handduk som man tvättar händerna med) och menyn. Vi beställde in öl och jag köpte god OCH äkta vaniljglass som jag fick en kula för 250 yen. Till ölen fick vi sallad och gurka (!) och en misopasta med ett hemligt recept! Denna pasta skulle man bre på gurkan och kålen och sedan äta till ölen, vilket var jättegott!!! Jag ville såklart ha lite tillbaka hem, och lustigt nog så när vi skulle gå hem så sprang en från personalen till oss och gav oss en omiyage, en present: misopastan! Så nu har jag en liten burk med den otroligt goda misopastan! Så otroligt snällt.
Och förresten är Tokyo otroligt tyst klockan sex på morgonen en söndag.
Den kommande veckan ska jag fortsätta som svenskalärare åt Reiko, börja på Summer Intensive Course och skrivas in på fyra olika modellagenturer. Sounds like a week I like!
Jag skrev lite idag
juli 21, 2009 at 2:49 e m | In Uncategorized | Leave a CommentTags: blogg, fraser, japanska, mode, Tokyo
Att möta blickar i Tokyo är att möta kulturen. Att komma in i vardagen.
Att möta blickarna här är att förstå.
Att möta är att förstå.
En blick.
En förståelse.
Vet ni hur roligt det är när man sitter mittemot en medelålderskvinna som i sömndvala svajar kroppen åt höger och vänster för att finna stöd men som är på väg att falla och istället rycker kroppen upp henne flera gånger om? Min vardag.
Jag har själv gjort så flera gånger, även när dagen är slut och man sitter där med sin mobil och försöker skriva ett meddelande mellan sömnrycken. Sömnheten ligger ständigt inom en men den trycker man undan för allt det stimulernade man upplever här.
Livet i Tokyo är här och nu, och inte för fem minuter sedan. Sömnen är det som tar vardagen ifrån en och vad gör man när vardagen är mer önskvärd än ens drömmar?
___________________________________________________
Jag är en journaliststudent som ska frilansa i Tokyo och enligt denna blogg så verkar det snarare vara en fotoblogg, inte för att det är något fel på det men jag vill verkligen sätta igång med skrivandet nu. Jag tror jag har kommit över acklimatiseringen nu, och det är nu som skrivarlusten dyker upp överallt. I Stockholm finns den egentligen inte, här är den numera ständig. Jag bär därför med mig ett block där jag skriver ner alla tankar som slår mig, och oftast är dessa tankar de som är mest äkta. Men vad gör man när man har ett block och det öser ner och du befinner dig i en ström av människor?
Regnet
Det är regnperiod i Tokyo och regnet står sig stadigt bland skyskraporna i skymningen. Himlen reflekterar ljuset av aktiviteten nedanför den och ger en behaglig känsla av mysfaktor, fast jag går med ett trasigt paraply ibland salarymen. Det är tisdag i Tokyo och jag är på på ner för att sätta mig på ett Starbuckscafé mitt i det journalistiska centrumet i Japan; Otemachi. Här finns Yumiuri Shinbun, Mainichi Shinbun och flertalet tidningar. Här är mina framtida arbetsgivare, mina framtida arbetskvarter. Och området har redan fångat mitt hjärta! Det är en fröjd att befinna sig här, och stämningen är fräsch och pulserande, här händer det här och nu.
När jag bara sitter här och tittar ut genom sex meter höga kristallklara fönster, ser jag en pedantiskt klippt häck som symboliserar shintoismen: det rena är det som man strävar efter; blinkande varningslampor vid reparationen av vägen: neonstinna Tokyo i ständig förändring; ett anonymt kontor: Japans distinkta distinktion mellan jobb och vardag och salarymen med sina paraplyer i regnet: ständigt på väg någonstans i konsumtionens Mekka.
Utanför har regnet lagt sig. Men det strömmar fortfarande förbi lika många bilar, och lika många salarymen under paraplyer med blickar djupt koncentrerade i sina mobiler.
Det är tisdag och en vanlig dag i Tokyo, i ett speciellt liv.
Jag vet inte vad jag ska göra, jag älskar ju denna stad. Jag talar med andra här och alla älskar staden men det verkar bara vara en förälskelse för dem, och inte något bindande. Jag sitter här och skräms av tanken att jag kanske måste lämna staden. Eller nej, vad är det jag skriver?! Jag SKA ju vara kvar här så länge jag vill. Jag pratar med andra om detta men jag kan inte ärligt tala ljuga för mig själv eller någon annan längre. Jag är seriös när jag menar med att jag vill vara kvar här, skaffa ett liv här. For God’s sake, jag kan inte ens längre se mig själv med ett svenskt körkort, ett japanskt körkort låter mer troligt just nu i mina öron. Men kan jag verkligen bära upp ett liv i världens största stad? Kan jag verkligen vara den som tar mig in i landet permanent och format mitt liv här? Jag som alltid kommer vara den som är utlänningen? Dessa frågor ekar inom mig och besvaras inte.
Fast,
tack och lov så går det mot det bättre varje dag som går. Varje litet tecken som jag får.
Lämna jantelagen bakom dig
Så, bra att du gjorde det för nu kör jag.
Alltså, det har bara gått bra sedan jag kom hit. Jag har haft ett sånt bra flyt, vilket känns så himla bra och uppmuntrande! Visst, min förra dator dog av lite nudelsoppa (kleeeeen kliché), men då lämnade jag samtidigt bakom mig ett annat liv och en annan vardag för en ny kraftfullare, snyggare och bättre dator för en ny fräsch start och det är väl passande på den nya starten av mitt liv? Jag får modelljobberbjudanden, jag blir aldrig bakis överhuvudtaget här, jag lagar grymt god mat varje dag (det är så att jag går och längtar varje dag efter min mat och i Sverige lagade jag ÄCKLIG mat), det är lätt att vara snygg här, jag har redan fått en del japanska vänner, hittade mig och min position i staden snabbt, tränar, varje dag är lycka (och jag tyckte jag levde bra i Sverige!), det går bra med japanskan,
ja helt enkelt faller alla pusselbitar på plats här, sju tidszoner bort, flera tusen mil bort i en stad som jag har levt tidigare i.
____________________________________________________
Att gå runt ute i Tokyo är som att gå runt i ett vardagsrum på en fest – ja, precis så kan känslan beskrivas som. I Sverige var det aldrig så; där var det liksom en så stark distinktion mellan det privata livet och lägenheten, och vardagen i city. De gick aldrig ihop. Här är Shibuya min soffa, Shin-Okubo mitt kök, Ginza mitt sovrum etc. I Sverige visste man alltid att utomhus överallt var man egentligen bara påväg någonstans i, inte en plats där man kunde bara spatsera, njuta av livet eller stanna en stund i. Det offentliga rummet var inte till för mig som person, utan mig som fordon.
Jag känner mig hemma överallt i Tokyo.
____________________________________________________
Imorgon ska jag med en kompis till en arbetsintervju. Stället är ett – just det – ett butlercafé! Det ligger i Shibuya och är kvinnornas motsvarigheten till ett maidcafé. På butlercafét är kvinnogästen huvudpersonen och blir tilltalad prinsessa och kan få betala för att få bli fotad med sin favoritbutler, har kvinnan tur kanske han skriver något speciellt på kortet! Butlern är klädd i formell klädsel och gör allt för att få kvinnan att känna sig som världens centrum för en stund vid serveringen. Nu har kompisen egentligen inte ett visum för att jobba så det går nog egentligen inte för honom. Men känner jag detta rätt så kommer de vilja att jag också börjar på det stället, men jag har ju mina arbetserbjudanden redan. Plus att lönen är provisionsbaserad.
_____________________________________________________
Tänk att jag nu är i Tokyo… Det känns egentligen helt otroligt. Helt overkligt, så som jag har väntat på detta. Och allt jag som jag har väntat på att sätta igång med här. Jag vill ju berätta om det men alla de gånger jag gör det blir det alltid jinx’at och det stör mig så in i Norden. Jag vill inte heller vara den som berättar varmt om något och så händer det aldrig, för sådana personer stör jag mig på och jag vill vara en sån som jag själv skulle gilla; behandla din nästa så som du vill bli behandlad, eller?
/Säger han som ska lämna kyrkan för ett land som har en promille kristna…
Snygg i Japan
juli 18, 2009 at 6:53 f m | In Uncategorized | 1 CommentTags: bröoch, fotograf, killmode, mode, modell
Jag hinner bara vara i Tokyo i 20 minuter innan en fotoassistent kommer fram till mig och frågar om jag vill modella åt dem någon gång. Han säger att jag måste arbeta med mode, eftersom jag är klädd så fashionabelt, och han lyckas säga det utan att låta smörande för försäljning. Så jag tackar ja och han fotar mig utanför Shibuya Station. Tre bilder och nedskriven info om mig räcker och en vecka senare får jag ett erbjudande om jobb för en Adidaskatalog för 10 000 yen för en timme. I ren nyfikenhet och glädje över att få min första lön i Tokyo tackar jag ja och befinner mig dagen efter på Hatsudai Station och möter upp samma person som scoutade mig. Han talar bra engelska och följer mig ner till en studio. Tio japaner hälsar alla samtidigt och jag blir presenterad som ”Kurisu”. Kollektionen, Adidas Zivilcourage, hänger på en stång och en bit bort står redan en västerlänning och blir fotad framför kameran, som är en Hasselblad. På väggen hänger bilderna fotoassistenten tog på mig i Shibuya. En assistent ger mig mat från mitt favoritcafe, Doutor, och jag pratar på japanska med honom.
Runtomkring fotografen står personer och tittar noggrant. Fotografens närmaste assistent lyder minsta vink och är snabb att hjälpa och rätta till modellens kläder. Plötsligt blir det min tur och jag blir ledd bort till kläderna där jag får ta på mig en tjock skinnjacka och en skjorta, och detta med hjälp av två japaner. Kläderna är en aning för stora och japanerna tittar fundersamt och leder mig sedan ner till platsen för fotograferingen som påminner om fotostudion på gymnasiet. Här blir jag nu granskad av tio japaner som alla tittar på mig samtidigt och fotografen som visar hur jag ska posera. Det blir en komplicerad pose och ansiktet ska vara heroin-chic med stora ögon och lite öppen mun. Det blir en lätt Lost In Translation-stämning när fotografen ropar hur jag ska se ut. Men han är tydlig och ger bra feedback och det känns inte det minsta jobbigt att så många tittar på en samtidigt. Plötsligt kommer fotografen fram och ”masserar” mitt ansikte våldsamt och det hela känns helt naturligt i denna bisarra situation, egentligen. I pausen kommer assistenten fram och visar bilderna som var grymt coola! Jag intar en ny pose och lyder fotografen än en gång innan det är dags att byta om till andra kläder. Denna gång blir det hip hop/träningskläder i starka färger, men fotografen bestämmer sig för att inte ta några bilder och jag får byta om, med två japaner som hjälp (alltså egentligen behövde jag inte hjälp men de har en stark servicekänsla här). Lönen får jag ta emot i ett kuvert, ett vanligt sätt, och skriva ner min adress. Fotografen tackar mig och jag säger hej då till allihopa och går iväg smått förvirrad, men 10 000 yen rikare och en erfarenhet rikare.
Plus en punkt uppfylld i att-göra-innan-döden lista.
Hårmodell
En dag står jag och läser ett meddelande i mobilen och märker hur fyra japanska kvinnor står och tittar nyfiket på mig. Jag tittar till snabbt och de fnittrar till allihop, och går sedan fram och säger:
– Sumimasen!
– Hai, svarar jag och de alla utbrister i ett glatt ”kawaiiiii!”.
Sedan försöker de förklara att de är hårstylister och vill klippa mig. Jag lyckas förstå vad hårklippning betyder eftersom vi hade lärt oss det två dagar tidigare i skolan, så de frågar efter mitt namn (kawaiiii!!!, säger de igen) och ber om att få ta ett kort (kawaiii ne!, säger de till varandra än en gång när de ser bilderna). Jag får ett visitkort och telefonnummer till en av tjejerna, Ai Hirano ägaren, och får höra deras namn. Några meddelanden utbytta senare står jag inne i frisörsalongen på fina Omotesando och träffar dem än en gång. De lyser upp och är jätteglada att se mig och jag blir upprymd. De talar enbart japanska och jag förstår mer japanska än vad de kan tala engelska så så får konversationen gå till. De skriver ner min skostorlek, längd, ålder, mobilnummer och annat innan jag får sätta mig i en stol där frisören fönar mitt hår och ställer lite frågor. Mitt hår är ”kakkoii” coolt, säger tjejen och gillar mitt tunna hår, i jämförelse med deras. Men jag blir inte klippt, utan fotad än en gång och denna gång för att de ska se hur mitt hår ser ut och därefter diskutera hur de ska styla det. Det hela är mer seriöst och stort än vad jag har tidigare trott och jag blir imponerad och ärad av hur schysta de är. Sedan följer den roligaste konversationen jag någonsin har haft; jag och två japanska tjejer som försöker förstå varandra. De gör sitt bästa för att lyckas säga enstaka ord på engelska och jag pratar på japanska, vilket de tycker är häftigt och tittar nyfiket på mig. Jag förstår att de säger att de vill alltså boka en tid med mig där jag ska få en klippning med en av dem och sedan fotad i en studio! Yatta! Hur häftigt är inte det?
Sedan kommer en annan kille från salongen fram och frågar ”Do I look old?” och jag gissar på hans ålder, 25 år, vilket är rätt och det imponerade stort på dem. Tjejerna säger att jag ska säga ”Tsu!” och och samtidigt peka med pekfingret upp i luften, vilket betyder ”hero”.
Sedan säger jag ”Ja ne!” till allihopa som blir otroligt glada och svarar tillbaka. När jag går iväg kan jag inte låta bli att skratta av glädje åt en av de roligaste mötena jag har haft i Tokyo so far. Människorna därinne var otroligt snälla och schysta, jag längtar så tills jag ser dem igen!
(stället heter bröoch)
Tokyoresumé
juli 17, 2009 at 3:18 e m | In Uncategorized | Leave a CommentTags: blogg, Japan, japanska, mode, shibaura, Tokyo
Alltså snart har jag varit här i en månad! Oj, helt overkligt men fascinerade vad tiden går fort! Veckorna bara svischar förbi, men det gör inget för att det händer så mycket kul här att jag känner att jag utnyttjar tiden, fast inte tillräckligt mycket än. Snart ska jag sätta igång med alla de planer jag har skrivit ner i Sverige, allt ska sättas igång här! Men just nu har jag haft en acklimatiseringsperiod, och den har behövts.
Lektionerna på KAI Nihongo Sukuru
Vi börjar klockan nio på morgonen och då säger man おはようございます till de andra klasskamraterna innan man gör detsamma till läraren. Först går vi igenom något som inte gick så bra förra lektionen, vilket kan vara uttal eller vissa ord vi inte kunde då så bra. Vi repeterar vad läraren läser upp från de kort hon håller i, och sedan ska vi en och en säga orden högt så att hon hör att vi uttalar det rätt. Japanskan har också två betoningar på ord och det är inte så svårt egentligen, bara man vet om det för annars kan man läsa ut ett ord och tro att man menar en sak när man egentligen säger något annat.
TPR: detta handlar om att man rör på sig i klassrummet samtidigt som man lär sig nya ord. Ibland kan det vara att vi bollar runt en boll och räknar på japanska, eller leker andra lekar. Ibland är det rollspel där vi låtsas att vi är på en restaurang och använder de fraser vi har fått lära oss.
Varje dag är det små test vi för göra, vilket kan vara att läraren läser upp ord som vi ska skriva ner på lappar. Läxor har vi ungefär varje dag, och innehåller då de ord som vi har lärt oss.
Idag samlades alla svenskar inne i ett rum för att utbyta erfarenhet och få information. Då fick man verkligen se hur många svenskar det är här… Svenskar är i majoritet på KAI! Vi delades in i mindre grupper där de som har gått längre på skolan berättade om livet i Tokyo och andra tips. Sedan var det dags att vi nya elever skulle presentera oss för hela skolan på japanska, vilket är enkelt:
ハじめまして!わたしは クリス です。わたしは スウェデンじん です。どうず よろしく おねがいします。
Okonomiyaki
Middagen igår med de två japanska vännerna var väldigt intressant! Vi gick till en okonomiyakirestaurang där maten lagades vid vårt bord och vi hade beställt in olika ingredienser såsom seafood, kimuchi och ett annat som jag inte kommer ihåg namnet på. Men allting var rått så vi fick blanda alla ingredienser (ägg, sallad, kryddor, kött, etc) ihop så att det blev en smet, och sedan klickas det ner i pannan där de blir till pannkakor. När allting var klart hällde man på en sås, torkat fiskkött, mer kryddor och majonäs. Okonomiyaki är en maträtt där man kan ha i lite allt möjligt, om inte jag har helt fel så betyder ordet “anything you like”, någonting sånt. Men smaken på detta var något jag inte har upplevt tidigare, och speciellt mochi som var i ena. Mochi är en risdeg som är otroligt seg och smaker egentligen ingenting. Så vi satt där och pratade om allt möjligt, från tafsare “chikan” till jobbkulturen i Japan.
Min vardag består just nu av att jag kliver upp ungefär 7:30 då jag äter en obefintlig frukost bestående av ägg och toast (som egentligen bara består av luft). Alltså frukost verkar inte existera här, visst de äter annat till frukost men jag vill ha smörgåsar! Flingor och müsli finns i och för sig men ändå. Sedan går jag iväg till Kanda Station vilket ligger tre minuter bort och då måste jag forcera genom en ständig och aldrig sinande ström av salarymen som alla går emot mig och ingen verkar gå till stationen… Men området där jag bor i är inte ett vanligt bostadsområdet, ja egentligen är Chiyoda-ku Tokyos minst befolkade ward (cirka 32 300 personer bor här), även fast denna ward anses vara centrala Tokyo!
Vi slutar 12:50 och då går jag och fyra andra svenskar och äter lunch vilket består av sobanudlar och någon risrätt till. Sedan spenderas eftermiddagen någonstans i Tokyo och jag kommer hem vid tio och gör middag och avslutar dagen.
Men hur om helst så är det helt otroligt hur mycket folk det kan strömma samtidigt ut ur en station heeeela tiden konstant i minst tre timmar. Tågen går så ofta att det tar aldrig slut på alla människor. Men väl inne i stationen ställer jag mig på den specifika platsen som gör att man kommer närmast sin exit för nästa tåg i Shinjuku Station. Där byter jag till Yamanote line och åker en station till Shin-okubo och går till skolan. Och just nu stör jag mig på hur sakta japanerna går på gatan… de går inte, utan snarare spatserar eller flanerar… Väldigt störande när man har bråttom iväg.
Mobilen jag har köpt (och livebloggar via) har TV som fungerar jättebra, hackar inte och har bra kvalité! Det märks att man skickar mycket meddelanden här i Japan för det finns många olika inställningar för att skicka meddelanden med känslor (då är det en specifik färg som sätts igång i mottagarens mobillampa) och “request for reply”-inställning, hur convenient som helst!
Och annars så håller jag på och smälter bort här i Tokyo. Alltså jag hade hört om att det skulle vara fuktigt och varmt, men jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle bli såhär otroligt varmt och fuktigt och ännu har det inte peakat! Detta ska man ha i åtanke, ska man turista kanske det blir för jobbigt att svettas och tröttas ut i värmen som sträcker sig igenom juni till september. Jag hanterar värmen bra, medan folk i klassen blir olidligt trötta. Förresten är koreanerna väldigt schysta. Och herregud vad svårt det är att veta åldern på killarna! I Japan är det svårt att gissa åldern på kvinnorna, och i Sydkorea är det jättesvårt med killarna! En i klassen är 28 år och ser ut att vara 20 år. Låt mig få upprepa: han är tjugoåtta år och ser åtta år yngre ut!!! Samma sak med en som är 26 år och ser ut att vara 18… Väldigt förvirrande!
Förresten älskar jag Tokyo ännu mer. Vill. Ha. Etagevåning. I. Shibaura.
Mode i Japan
januari 26, 2009 at 10:03 e m | In Uncategorized | Leave a CommentTags: daikanayama, Ginza, Harajuku, Japan, japanskt mode, mode, Omotesando, Omotesando och Daikanyama, Shibuya
Självklart är japanskt mode stort, även utomlands. Mode i Japan brukar skölja över i resten av världen och då är redan den modestilen ute i Japan. Tokyo är modestanden som är ute med det allra senaste och det kan koncentreras till 5 områden i Tokyo: Shibuya, Ginza, Harajuku, Omotesando och Daikanyama.
Harajuku är stället för ungdomar som gillar att klä ut sig i speciella kläder och stilen kallas ”cosplay”
Ginza är en utav de dyraste gator som finns i världen och givetvis så trängs exklusiva butiker här längs gatan och modet är haute couture.
Shibuya är också ett ungdomsställe där man köper moderna kläder i byggnaden 109 som är väldigt känt och ligger alldeles vid den berömda Shibuya Crossing. Visste du att namnet 109 kommer från företaget Tokyu? 10=to 9=kyu. Tokyu Hands ligger ett stenkast från 109 i Shibuya.
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.









