Det var en gång i Tokyo

juli 12, 2009 kl. 2:43 e m | Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer
Etiketter: , ,

Jag vet inte om det är bestämt, men just nu är det helt rätt.
Det har hänt och händer så otroligt mycket här att jag knappt kan fatta allt, och att jag ens är här är sinnesförvirrande nog. Från en vecka gick jag från att ha hejat på några svenskar i klassen, till att ha bestämt att vi ska bo i samma rum. Man ska inte sova i detta land, man ska inte ens för en stund ta och vila för då har strömmen gått förbi dig och till nästa. Här är det nu eller aldrig som gäller.

Igår var det Tanabata, en festival som handlar om att en man och kvinna går ut tillsammans och tittar på stjärnorna, ja något sånt. Och när jag frågade en japanska vad dom gör funderade hon länge och svarade sedan: “eh, nothing I think”. Detta förvånade inte mig; japanerna är ett folk som med den nya generationer snabbare och snabbare tappar sin kulturella tradition till förmån för salarymen- och itkulturen.

Kakkoi!

Hur som helst så klär sig japanerna i yukata/jinbei vid dessa dagar så jag ville självklart pröva på detta. Jag köpte en superbillig jinbei på donki för 1000 yen och geta för 2000 yen och knöt en obi under naveln, vilket var riktigt svårt! Jag har gjort det förut när jag tränade kyudo, men nu hade jag helt glömt bort det och att försöka kolla på Youtube eller internet överhuvudtaget var väldigt förvirrande, men det gick till slut! Och du, vilken uppmärksamhet jag fick när jag ut från mitt hem till Shibuya! Alltså folk stirrar här på mig hela tiden, det var jag beredd på innan och jag är van nu, men med hela den outfiten blev jag ett lagligt objekt för pekande och råstirrande MEN aldrig med en nedsättande blick eller hån, utan mer som de var imponerade. Och jag säger då: jinbei drar till sig folk när man går ut kan jag säga! Tre killar blev mäkta förvånade och sa “Eeeeh! Kakkoiiiii!!!” och jag slängde snabbt fram med några franska fraser. Och inne på Starbucks fick jag TVÅ japaners telefonnummer!

Och på tal om Starbucks: ja, jag stod därinne och köpte min Macchio Caramel och stod och väntade i kön på sittplats, detta måste seriöst vara världens mest besökta Starbucks! Plötsligt börjar en kvinna bakom mig tala med mig försiktigt, och jag svarar så gott jag kan på japanska. Det visar sig att hon har varit utbytesstudent i USA och kan tala bra engelska. Och jag försöker prata japanska men det blir mixed up överallt och mitt i en mening sa jag “god kväll” och, haha! Men hon är så trevlig att vi sätter oss vid ett bord. Hon hjälper mig med min nyinköpta mobil, och plötsligt utbyter vi meishi, visitkort, och mobilnummer (förresten, att säga att ett visitkort är kire, fint, verkar inte fungera alls här. Hon förstod inte alls då). Akiyo heter hon och är imponerad av min jinbei, men vet själv inte hur man knyter en obi. Som den äkta japanska hon är vibrerar hennes mobil ständigt av meddelanden som skickas, för man ringer helst inte i Japan. Innan vi skiljs åt säger hon att “det var trevligt och nästa gång tar vi en middag ihop”. Jag tackar för hjälpen och förstår att det är japanerna jag bli vän för livet med. Det tar bara någon minut innan en japansk kille bredvid som studerar i USA börjar prata med mig. Hans engelska är smått dålig, men han är schyst och vi utbyter mobilnummer och e-mailadress. Jag har då haft mobilen i en halvtimme, men har redan två kontakter tillagda! Alltså, det ÄR i Tokyo sånt händer, INTE i Stockholm.

Ett lik i skåpet

Jag skyndar mig hem och småsnackar med den schysta tyskan som bor i huset. Förresten hittade jag en enorm kackerlacka utanför min dörr en natt när jag kom hem. Rädd blev jag och for efter insektsprayen som jag dränkte den i. Fyyyyy vad den sprang läskigt snabbt!
Och förresten igen! En kompis till mig berättade att hans kök luktade så hemskt illa i flera dagar – en natt när han kom hem stod det en massa keisatsukans överallt: grannen hadet legat DÖD i flera dagar i sitt rum!!! Det var alltså en liklukt han kände i fleeera dagar!!! Herregud var läskigt! Han kommer att flytta till nytt ställe nu så det är lugnt för honom.

Izakaya, HERE WE COME!

Igår, eller snarare imorse, var jag ut med mina kompisar här. Vi möttes upp i den varma och fuktiga Tokyokvällen vid Onarimon Station som ligger närmast Tokyo Tower och gick och frågade efter Don Quijote, eller donki som man säger här. Men keisatsukan, polismannen, visste inte vägen så det fick bli endast jag klädd i traditionella japanska kläder. Vi tog oss upp i Tokyo Tower och än en gång insåg jag hur mycket jag älskar denna fotogeniska stad. Gnistrande gator. Här glittrar inte natthimlen, utan staden. Där skulle jag kunna stå en hel kväll och bara drömma mig bort.

Men för att göra en lång historia kort kan jag säga att vi gick till en izakaya, ett krogställe där man sitter i separata avdelningar där man beställer in mat och FRI dricka, för en viss summa. För 90 minuter och 1420 yen flödade alkoholen och vi gick alla lös på cocktaildelen för hela menyn var i katakana/kanji så det var bara att peka och sedan överraskas över vad man fick. Fin service, fint ställe med akvarium. Och billigt! Vi kommer vara stammisar på izakayas med nomihoudai kan jag säga!

KAI Nihongo School

För er som funderar på KAI Nihongo School kan jag säga att det är en jättebra skola! Den första dagen var en Orientation Day och då samlades ALLA nya elever i ett rum där hela personalen presenterade sig och gick igenom skolans principer och lite om livet i Japan, vad vi kan förvänta oss och vad de förväntar sig av oss. Detta tog tre-fyra timmar och vi var då indelade i fyra grupper: franska, svenska, engelska och koreanska. En kille som har läst på KAI i 1,5 år översatte hela introduktionen för att den var ENDAST på japanska. Personalen är otroligt snälla och hjälper en med ALLTING, ja även om man ledsen och behöver bara prata lite med någon. Man känner sig så välkommen alltså. Men jäklar vad många svenskar det är på skolan! Seriöst, det måste nästan vara varannan svensk på hela skolan.

Några lustiga principer på skolan:

  • Vi måste ringa till skolan om vi riskerar att bli försenade.
  • Vi måste ha minst 80% närvaro för att inte riskera att bli petade.
  • Vi får absolut inte åka moped eller motorcykel till skolan (!!!). Eh, vi är inte yakuzan…

Lärarna är så snälla att man känner sig bortskämd. Kurisu heter jag för dem. Men deras engelska är så rolig att jag bara måste härma den lite då och då, och det kanske är lite taskigt hahah… Jag brukar säga “supiidu appu” då och då, för det är så hon säger “speed up” haha! Men hon skrattar då hon också.

Annars är skolan trång, man kan slå i huvudet nästan överallt. Och jag måste gå till balkongen och fota den fina utsikten av Shinjukus skyskrapor!

PRIS HJÄRTA TOKYO

Men är det dyrt här då? Hm, nja. Alltså transportation är en stor utgift här, säkert runt 1200 kronor hamnar det på varje månad. Livsmedel kan vara antingen svindyrt eller billigt. Kycklingfilé är billigt, fast mjölken kostar åtta kronor för en liter. Att äta ute är mycket billigare än i Sverige. Man kan få en riktigt mättande middag på ett sobanudelställe för 500 yen.

Och nej, jag vill inte tillbaka till Sverige for one moment at all. För varje dag som går här blir det bara lättare att se ett liv här, eller i en annan metropol. Men Tokyo har mitt hjärta, och jag ser inget problem att bosätta sig här för evigt så pass härligt är staden. Ett liv i Stockholm är i slowmotion och i klass med Bingolotto.

3 kommentarer »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Oj, man får verkligen en bra bild av Tokyo och ditt japanska liv!
    Jättekul att läsa och se alla bilder! Jag blir bara mer och mer sugen på att åka till detta vackra land! Är svårt att föreställa sig att japaner är så vänliga, eller snarare att det fortfarande finns människor som är så vänliga! Men Japan verkar helt klart vara möjligheternas land!! (Förövrigt så kostar mjölken 8-10kr här nu också, så det är inte billigare här. )

  2. Ja, jag vill inte överhypa dig med jäklar vad Tokyo är a dream come true!

    Och kostar inte 1,5 liters mjölken det i Sverige?😮

  3. Sist jag köpte mjölk va det 1 liter och den kosta nåt på 9kr… men det är väl skillnad på olika märken kanske. Men med tanke på vad jag har hört trodde jag att mjölken skulle vara ännu mer dyrare i Japan! Förresten, har du testat något av deras bröd? Ska finnas väldigt udda smaker på en del bakverk som jag är nyfiken på, bla. melon-pan.😀

    Sen en fråga, hur pass mkt förkunskap behöver man för att studera på den skolan du är på?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: