My photos of Tokyo

november 2, 2009 kl. 3:10 e m | Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar
Etiketter: , , , , ,

So, today I went out to take a photo of the moon today – got inspired by meeting up Ai from one of my model agency in Omotesando to take some photos to my portfolio. She was really nice and we spoke in japanese.

 

Hon tog jättebra bilder på mig i tre olika oufits! Vill gärna se dem en dag. Förresten så när vi stod inne på kontoret (som är så litet!) så hörde jag Lady Gaga igen! Precis som förra gången. Den här gången var det Paparazzi, och det kunde ju inte vara mer passande denna gång.

 

Annars så har jag kommit tillbaka från min ah-lika-bra-att-sova-igen humör jag har haft några dagar så att jag har missat skolan några timmar… Satt och skrev kanji i timmar idag :).

Annonser

Audition for a TV-commercial

oktober 27, 2009 kl. 10:41 f m | Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hahahahahaha!

Alltså vilken häftig dag detta har blivit!

JAG som har de senaste dagarna hållit på och drygat min omgivning med att tala amerikansk japanska (ni vet den hemskt dryga dialekten som helt sågar japanska språket!).

OCH TROR NI INTE ATT PÅ AUDITIONEN BEHÖVDE DE EXAKT EN PERSON SOM SKULLE LÄSA EN JAPANSK TEXT INNANTILL PÅ AMERIKANSK JAPANSKA!

Haha, helt otroligt! Jag klarade av det galant faktiskt!

För att prata med tydligt om vad jag har varit med om idag så kan vi börja från början:

Det började i skolan där plötsligt två av mina agenturer började peppra mig med samtal om jobb, och det skedde under lektion så jag fick springa fram och tillbaka men jag har en förståelig lärare som skrattar åt det. Ena agenturen sade att ett stort världsberömt japanskt spelföretag ville ha med mig på en agentur för ett nytt krigsspel som typ är det mest kända datorkrigsspelet, ungefär. Så jag sade förstås ja!
Och det skulle se några timmar senare så det gällde att göra sig i ordning snabbt när jag kom hem och strunta i att mitt hår såg ut som jag hade råkat ut för tyfonen (vilket jag iofs också hade) och ta mig till Roppongi Station för att möta upp min agent. Väl där vid den utgång vi ska mötas på ser jag en utlänning som sitter på gatan (?!) och en polisbil dyker upp med fyra (!!!) polismän som snabbt omringar honom och pepprar honom med frågor om vad han gör där, vem han väntar på, vad för jobb han har etc. Som tur är dyker vår gemensamma agent upp och hon talar med polismännen.

Senare berättar hon att kändisar säger ofta att de köper droger av utlänningar i Roppongi som bland annat Noriko – som nu har blivit åtalad för drogbruk och innehav. (Hon är hårt följd av media här för att: hon var jättekänd i hela Asien med sina låtar och skådespelarroller. Sedan i somras när hennes man blev arresterad för droginnehav flydde hon med sin dotter och var på rymmen i flera dagar [enligt åklagaren flydde hon och var borta i flera dagar för att få bort drogerna ur kroppen) innan hon lämnade in sig till polisen]). Vad fult att de skuller på utlänningar sådär… De borde skylla på yakuzan, fast ingen vågar väl det…

Hur som helst!
På auditionen sedan gäller det att vara arg och på för jag skulle ut i krig! Tre och tre får vi få gå in i ett liiiitet rum där fleeeera japaner sitter, och förstås granskar en hårt, och tar hand om en. Vi får typ SÄPO/SWAT-outfits på oss (satt jättebra på mig!) och skulle sedan agera mot en japan (får inte säga exakt tyvärr, det är därför jag är lite grumlig med detaljerna ;_; ), allt medan detta filmades och spelades upp live i en TV som de alla (typ tio stycken) tittade noggrannt och bad om förbättringar.

Tänk dig att du står ensam med fyra starka lampor riktade mot dig, en kamera och tio japaner som tittar på dig, hur skulle du känna dig?

Sedan gick jag iväg med min agent med en känsla av att det gick bra idag. Hon berättade att jag borde få fler jobb, man tackar!

Så, det var livet i Tokyo en helt vanlig tisdag.

Audition for a TV-commercial

oktober 27, 2009 kl. 10:41 f m | Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hahahahahaha!

Alltså vilken häftig dag detta har blivit!

JAG som har de senaste dagarna hållit på och drygat min omgivning med att tala amerikansk japanska (ni vet den hemskt dryga dialekten som helt sågar japanska språket!).

OCH TROR NI INTE ATT PÅ AUDITIONEN BEHÖVDE DE EXAKT EN PERSON SOM SKULLE LÄSA EN JAPANSK TEXT INNANTILL PÅ AMERIKANSK JAPANSKA!

Haha, helt otroligt! Jag klarade av det galant faktiskt!

För att prata med tydligt om vad jag har varit med om idag så kan vi börja från början:

Det började i skolan där plötsligt två av mina agenturer började peppra mig med samtal om jobb, och det skedde under lektion så jag fick springa fram och tillbaka men jag har en förståelig lärare som skrattar åt det. Ena agenturen sade att ett stort världsberömt japanskt spelföretag ville ha med mig på en agentur för ett nytt krigsspel som typ är det mest kända datorkrigsspelet, ungefär. Så jag sade förstås ja!
Och det skulle se några timmar senare så det gällde att göra sig i ordning snabbt när jag kom hem och strunta i att mitt hår såg ut som jag hade råkat ut för tyfonen (vilket jag iofs också hade) och ta mig till Roppongi Station för att möta upp min agent. Väl där vid den utgång vi ska mötas på ser jag en utlänning som sitter på gatan (?!) och en polisbil dyker upp med fyra (!!!) polismän som snabbt omringar honom och pepprar honom med frågor om vad han gör där, vem han väntar på, vad för jobb han har etc. Som tur är dyker vår gemensamma agent upp och hon talar med polismännen.

Senare berättar hon att kändisar säger ofta att de köper droger av utlänningar i Roppongi som bland annat Noriko – som nu har blivit åtalad för drogbruk och innehav. (Hon är hårt följd av media här för att: hon var jättekänd i hela Asien med sina låtar och skådespelarroller. Sedan i somras när hennes man blev arresterad för droginnehav flydde hon med sin dotter och var på rymmen i flera dagar [enligt åklagaren flydde hon och var borta i flera dagar för att få bort drogerna ur kroppen) innan hon lämnade in sig till polisen]). Vad fult att de skuller på utlänningar sådär… De borde skylla på yakuzan, fast ingen vågar väl det…

Hur som helst!
På auditionen sedan gäller det att vara arg och på för jag skulle ut i krig! Tre och tre får vi få gå in i ett liiiitet rum där fleeeera japaner sitter, och förstås granskar en hårt, och tar hand om en. Vi får typ SÄPO/SWAT-outfits på oss (satt jättebra på mig!) och skulle sedan agera mot en japan (får inte säga exakt tyvärr, det är därför jag är lite grumlig med detaljerna ;_; ), allt medan detta filmades och spelades upp live i en TV som de alla (typ tio stycken) tittade noggrannt och bad om förbättringar.

Tänk dig att du står ensam med fyra starka lampor riktade mot dig, en kamera och tio japaner som tittar på dig, hur skulle du känna dig?

Sedan gick jag iväg med min agent med en känsla av att det gick bra idag. Hon berättade att jag borde få fler jobb, man tackar!

Så, det var livet i Tokyo en helt vanlig tisdag.

Public statement for the special ones!

oktober 16, 2009 kl. 10:51 f m | Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar
Etiketter: , , , , , , ,

Just want to say ”どうもありがとうございます!” to my two separate agents Keiko and Asano for always being so happy, gleerful and always making me feel welcomed and taken care of!

Vilken dag!

oktober 16, 2009 kl. 10:49 f m | Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar
Etiketter: , , , , , , , , ,

Skolan var hur rolig som helst, som vanligt här i Japan. Yoshida, läraren, har sån härlig humor att man kan inte låta bli att ständigt skämta med henne.

Sedan kan jag nu prata flytande (japanska) med koreanen i klassen som är schyst och lite udda. Sedan efter skolan var det dags att dra hem för att byta om till skjorta och casual jacket (requirements från min agentur) för att ta Marunouchi Line sedan Ginza Line sedan Yurikamome till Shibaura-Futo för att möta upp min agent. Audition för ett känt kaffe/café-märke i Japan.

Fortsättning följer.

びよいんで行った!

oktober 15, 2009 kl. 11:31 f m | Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar
Etiketter: , , , , , , , ,

Idag när jag hade ringt och bokat tid på Toni & Guy i Harajuku och letat som en tok efter stället och till slut kommit fram, möttes jag av leenden, som vanligt i Japan. Likaså när jag satt där i stolen blev jag omhändertagen på ett sätt som inte har motsvarighet i Sverige. Även om det är hennes roll som frisör, Emi hette hon, så blev det en kompisrelation där under den stunden. Hon kunde engelska (och japanska! Sant!) så jag kunde få fram min idé om frisyren, tack och lov. Emellanåt fick jag massage och en varm handduk för att tvätta ansiktet (?!).

Emi klippte till mitt hår till den frisyr jag ville ha. Plötsligt var det klart och jag fick ta emot en massa kort, fler leenden och fler kort. Hon är nu min frisör, den som jag är ämnad att rekommendera åt andra (japp! Fick kort för detta) och den som från och med nu kommer alltid att klippa mig. Med ny frisyr, mjuka axlar och huvud och glatt humör lämnade jag dem, och Emi följde med ut för att, enligt den japanska kulturen, stå och buga långt ner och inte lämna blicken förrän jag är ur synvinkel.

Jobb imorgon

oktober 13, 2009 kl. 10:15 f m | Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar
Etiketter: , , , , , ,

Jag har ganska skönt jobb måste jag säga: jag får betalt för att köpa kläder till mig själv och sedan posera i dem framför en kamera. Me like! Så imorgon hinner jag inte med skolan för jag ska till Yokohama för att klä upp mig för bröllopsfest åt Zexy Magazine. Ska bli spännande men jag räknar med en låååååång väntetid innan fotograferingen kommer att ske: jag ska dit 11:40 men fotograferingen börjar först 19:00 egentligen? Aja, jag får betalt iaf.

Uppdatering

september 2, 2009 kl. 1:45 e m | Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer
Etiketter: , , , , , , ,

Ligger jag lite efter kanske?

Jag har fleeeera texter som ska publiceras här. Ligger flera japanskalektioner efter (men jag lovar att ALLA ska in i bloggen!). Har några bilder som också väntar på att bli publicerade. Sorry, hoppas ni har förståelse!

Som idag hade jag det fullt upp med registrering hos en modellagentur som låg utanför Tokyos Metrokarta/=långt bort så det tog en evighet att ta sig dit. Från Yotsuya till Akihabara tog det en evighet då jag hoppade på fel håll, telefonen ringde hela tiden och jag var förvirrad. Sedan byte i Akihabara där jag tog Hibiya Line mot Gotanno, vilket ligger i en av Tokyos mest anonyma förorter. Väldigt grått betonglandskap och jag insåg plötsligt hur centralt jag bor egentligen (Akebonobashi). Väl framme vid Gotanno skulle jag sedan hitta den anonyma agenturen som låg en labyrint bort bland bostadshus. Inuti såg det riktigt fint ut. Sedan följde hela intervjun på som vanligt (jag ska skriva ner hur en registration går till hos en modellagentur för er som är intresserade). Han tog röstprov också, dock sa vi båda att chansen att någon vill ha en svensk berättarröst är liten…

Sedan var det en hel resa hem som istället slutade på Japans första Starbucks i Ginza, som firade 10 år.

Och sen kan vi väl alla hålla tummen för mig på tisdag, 8 sep, onegaishimasu! Får inte säga vad men det är något jättespännande!

日曜日

augusti 2, 2009 kl. 8:48 f m | Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar
Etiketter: , , , , , ,

Kan ni se de japanska tecknerna jag använder lite då och då? I rubriken står det nichiyoubi, söndag.

Så var en händelserik vecka över i landet Japan. Denna vecka har jag haft midterm test, varit svenskalärare åt en japanska, träffat en japansk vän som jag har haft kontakt med i flera år, flyttat till Akebonobashi/Yotsuya Sanchome, Shinjuku-ku. Alltså en hel del!

Igår var jag och en bekant från Stockholm ut i Tokyo tillsammans med hennes kompis. Vi var först till 300 Yen bar, där allting är som sagt billigt men har egentligen väldigt lite alkohol i… Åkte sedan till Shinjuku där vi letade efter en specifik bar, och plötsligt hamnade i en jättemysig izakaya där vi var de enda gästerna klockan två på morgonen. De fullkomligt skrek IRASSHAIMASE från köket när vi kom och vi blev ledda till ett bord där en japansk kvinna och man gav oss oshibori (handduk som man tvättar händerna med) och menyn. Vi beställde in öl och jag köpte god OCH äkta vaniljglass som jag fick en kula för 250 yen. Till ölen fick vi sallad och gurka (!) och en misopasta med ett hemligt recept! Denna pasta skulle man bre på gurkan och kålen och sedan äta till ölen, vilket var jättegott!!! Jag ville såklart ha lite tillbaka hem, och lustigt nog så när vi skulle gå hem så sprang en från personalen till oss och gav oss en omiyage, en present: misopastan! Så nu har jag en liten burk med den otroligt goda misopastan! Så otroligt snällt.

Och förresten är Tokyo otroligt tyst klockan sex på morgonen en söndag.

Den kommande veckan ska jag fortsätta som svenskalärare åt Reiko, börja på Summer Intensive Course och skrivas in på fyra olika modellagenturer. Sounds like a week I like!

Snygg i Japan

juli 18, 2009 kl. 6:53 f m | Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar
Etiketter: , , , ,

Jag hinner bara vara i Tokyo i 20 minuter innan en fotoassistent kommer fram till mig och frågar om jag vill modella åt dem någon gång. Han säger att jag måste arbeta med mode, eftersom jag är klädd så fashionabelt, och han lyckas säga det utan att låta smörande för försäljning. Så jag tackar ja och han fotar mig utanför Shibuya Station. Tre bilder och nedskriven info om mig räcker och en vecka senare får jag ett erbjudande om jobb för en Adidaskatalog för 10 000 yen för en timme. I ren nyfikenhet och glädje över att få min första lön i Tokyo tackar jag ja och befinner mig dagen efter på Hatsudai Station och möter upp samma person som scoutade mig. Han talar bra engelska och följer mig ner till en studio. Tio japaner hälsar alla samtidigt och jag blir presenterad som ”Kurisu”. Kollektionen, Adidas Zivilcourage, hänger på en stång och en bit bort står redan en västerlänning och blir fotad framför kameran, som är en Hasselblad. På väggen hänger bilderna fotoassistenten tog på mig i Shibuya. En assistent ger mig mat från mitt favoritcafe, Doutor, och jag pratar på japanska med honom.

Runtomkring fotografen står personer och tittar noggrant. Fotografens närmaste assistent lyder minsta vink och är snabb att hjälpa och rätta till modellens kläder. Plötsligt blir det min tur och jag blir ledd bort till kläderna där jag får ta på mig en tjock skinnjacka och en skjorta, och detta med hjälp av två japaner. Kläderna är en aning för stora och japanerna tittar fundersamt och leder mig sedan ner till platsen för fotograferingen som påminner om fotostudion på gymnasiet. Här blir jag nu granskad av tio japaner som alla tittar på mig samtidigt och fotografen som visar hur jag ska posera. Det blir en komplicerad pose och ansiktet ska vara heroin-chic med stora ögon och lite öppen mun. Det blir en lätt Lost In Translation-stämning när fotografen ropar hur jag ska se ut. Men han är tydlig och ger bra feedback och det känns inte det minsta jobbigt att så många tittar på en samtidigt. Plötsligt kommer fotografen fram och ”masserar” mitt ansikte våldsamt och det hela känns helt naturligt i denna bisarra situation, egentligen. I pausen kommer assistenten fram och visar bilderna som var grymt coola! Jag intar en ny pose och lyder fotografen än en gång innan det är dags att byta om till andra kläder. Denna gång blir det hip hop/träningskläder i starka färger, men fotografen bestämmer sig för att inte ta några bilder och jag får byta om, med två japaner som hjälp (alltså egentligen behövde jag inte hjälp men de har en stark servicekänsla här). Lönen får jag ta emot i ett kuvert, ett vanligt sätt, och skriva ner min adress. Fotografen tackar mig och jag säger hej då till allihopa och går iväg smått förvirrad, men  10 000 yen rikare och en erfarenhet rikare.

Plus en punkt uppfylld i att-göra-innan-döden lista.

Hårmodell

En dag står jag och läser ett meddelande i mobilen och märker hur fyra japanska kvinnor står och tittar nyfiket på mig. Jag tittar till snabbt och de fnittrar till allihop, och går sedan fram och säger:

– Sumimasen!

– Hai, svarar jag och de alla utbrister i ett glatt ”kawaiiiii!”.

Sedan försöker de förklara att de är hårstylister och vill klippa mig. Jag lyckas förstå vad hårklippning betyder eftersom vi hade lärt oss det två dagar tidigare i skolan, så de frågar efter mitt namn (kawaiiii!!!, säger de igen) och ber om att få ta ett kort (kawaiii ne!, säger de till varandra än en gång när de ser bilderna). Jag får ett visitkort och telefonnummer till en av tjejerna, Ai Hirano ägaren, och får höra deras namn. Några meddelanden utbytta senare står jag inne i frisörsalongen på fina Omotesando och träffar dem än en gång. De lyser upp och är jätteglada att se mig och jag blir upprymd. De talar enbart japanska och jag förstår mer japanska än vad de kan tala engelska så så får konversationen gå till. De skriver ner min skostorlek, längd, ålder, mobilnummer och annat innan jag får sätta mig i en stol där frisören fönar mitt hår och ställer lite frågor. Mitt hår är ”kakkoii” coolt, säger tjejen och gillar mitt tunna hår, i jämförelse med deras. Men jag blir inte klippt, utan fotad än en gång och denna gång för att de ska se hur mitt hår ser ut och därefter diskutera hur de ska styla det. Det hela är mer seriöst och stort än vad jag har tidigare trott och jag blir imponerad och ärad av hur schysta de är. Sedan följer den roligaste konversationen jag någonsin har haft; jag och två japanska tjejer som försöker förstå varandra. De gör sitt bästa för att lyckas säga enstaka ord på engelska och jag pratar på japanska, vilket de tycker är häftigt och tittar nyfiket på mig. Jag förstår att de säger att de vill alltså boka en tid med mig där jag ska få en klippning med en av dem och sedan fotad i en studio! Yatta! Hur häftigt är inte det?

Sedan kommer en annan kille från salongen fram och frågar ”Do I look old?” och jag gissar på hans ålder, 25 år, vilket är rätt och det imponerade stort på dem. Tjejerna säger att jag ska säga ”Tsu!” och och samtidigt peka med pekfingret upp i luften, vilket betyder ”hero”.

Sedan säger jag ”Ja ne!” till allihopa som blir otroligt glada och svarar tillbaka. När jag går iväg kan jag inte låta bli att skratta av glädje åt en av de roligaste mötena jag har haft i Tokyo so far. Människorna därinne var otroligt snälla och schysta, jag längtar så tills jag ser dem igen!

(stället heter bröoch)


Entries och kommentarer feeds.