Japan

Snygg i Japan

Jag hinner bara vara i Tokyo i 20 minuter innan en fotoassistent kommer fram till mig och frågar om jag vill modella åt dem någon gång. Han säger att jag måste arbeta med mode, eftersom jag är klädd så fashionabelt, och han lyckas säga det utan att låta smörande för försäljning. Så jag tackar ja och han fotar mig utanför Shibuya Station. Tre bilder och nedskriven info om mig räcker och en vecka senare får jag ett erbjudande om jobb för en Adidaskatalog för 10 000 yen för en timme. I ren nyfikenhet och glädje över att få min första lön i Tokyo tackar jag ja och befinner mig dagen efter på Hatsudai Station och möter upp samma person som scoutade mig. Han talar bra engelska och följer mig ner till en studio. Tio japaner hälsar alla samtidigt och jag blir presenterad som ”Kurisu”. Kollektionen, Adidas Zivilcourage, hänger på en stång och en bit bort står redan en västerlänning och blir fotad framför kameran, som är en Hasselblad. På väggen hänger bilderna fotoassistenten tog på mig i Shibuya. En assistent ger mig mat från mitt favoritcafe, Doutor, och jag pratar på japanska med honom.

Runtomkring fotografen står personer och tittar noggrant. Fotografens närmaste assistent lyder minsta vink och är snabb att hjälpa och rätta till modellens kläder. Plötsligt blir det min tur och jag blir ledd bort till kläderna där jag får ta på mig en tjock skinnjacka och en skjorta, och detta med hjälp av två japaner. Kläderna är en aning för stora och japanerna tittar fundersamt och leder mig sedan ner till platsen för fotograferingen som påminner om fotostudion på gymnasiet. Här blir jag nu granskad av tio japaner som alla tittar på mig samtidigt och fotografen som visar hur jag ska posera. Det blir en komplicerad pose och ansiktet ska vara heroin-chic med stora ögon och lite öppen mun. Det blir en lätt Lost In Translation-stämning när fotografen ropar hur jag ska se ut. Men han är tydlig och ger bra feedback och det känns inte det minsta jobbigt att så många tittar på en samtidigt. Plötsligt kommer fotografen fram och ”masserar” mitt ansikte våldsamt och det hela känns helt naturligt i denna bisarra situation, egentligen. I pausen kommer assistenten fram och visar bilderna som var grymt coola! Jag intar en ny pose och lyder fotografen än en gång innan det är dags att byta om till andra kläder. Denna gång blir det hip hop/träningskläder i starka färger, men fotografen bestämmer sig för att inte ta några bilder och jag får byta om, med två japaner som hjälp (alltså egentligen behövde jag inte hjälp men de har en stark servicekänsla här). Lönen får jag ta emot i ett kuvert, ett vanligt sätt, och skriva ner min adress. Fotografen tackar mig och jag säger hej då till allihopa och går iväg smått förvirrad, men  10 000 yen rikare och en erfarenhet rikare.

Plus en punkt uppfylld i att-göra-innan-döden lista.

Hårmodell

En dag står jag och läser ett meddelande i mobilen och märker hur fyra japanska kvinnor står och tittar nyfiket på mig. Jag tittar till snabbt och de fnittrar till allihop, och går sedan fram och säger:

– Sumimasen!

– Hai, svarar jag och de alla utbrister i ett glatt ”kawaiiiii!”.

Sedan försöker de förklara att de är hårstylister och vill klippa mig. Jag lyckas förstå vad hårklippning betyder eftersom vi hade lärt oss det två dagar tidigare i skolan, så de frågar efter mitt namn (kawaiiii!!!, säger de igen) och ber om att få ta ett kort (kawaiii ne!, säger de till varandra än en gång när de ser bilderna). Jag får ett visitkort och telefonnummer till en av tjejerna, Ai Hirano ägaren, och får höra deras namn. Några meddelanden utbytta senare står jag inne i frisörsalongen på fina Omotesando och träffar dem än en gång. De lyser upp och är jätteglada att se mig och jag blir upprymd. De talar enbart japanska och jag förstår mer japanska än vad de kan tala engelska så så får konversationen gå till. De skriver ner min skostorlek, längd, ålder, mobilnummer och annat innan jag får sätta mig i en stol där frisören fönar mitt hår och ställer lite frågor. Mitt hår är ”kakkoii” coolt, säger tjejen och gillar mitt tunna hår, i jämförelse med deras. Men jag blir inte klippt, utan fotad än en gång och denna gång för att de ska se hur mitt hår ser ut och därefter diskutera hur de ska styla det. Det hela är mer seriöst och stort än vad jag har tidigare trott och jag blir imponerad och ärad av hur schysta de är. Sedan följer den roligaste konversationen jag någonsin har haft; jag och två japanska tjejer som försöker förstå varandra. De gör sitt bästa för att lyckas säga enstaka ord på engelska och jag pratar på japanska, vilket de tycker är häftigt och tittar nyfiket på mig. Jag förstår att de säger att de vill alltså boka en tid med mig där jag ska få en klippning med en av dem och sedan fotad i en studio! Yatta! Hur häftigt är inte det?

Sedan kommer en annan kille från salongen fram och frågar ”Do I look old?” och jag gissar på hans ålder, 25 år, vilket är rätt och det imponerade stort på dem. Tjejerna säger att jag ska säga ”Tsu!” och och samtidigt peka med pekfingret upp i luften, vilket betyder ”hero”.

Sedan säger jag ”Ja ne!” till allihopa som blir otroligt glada och svarar tillbaka. När jag går iväg kan jag inte låta bli att skratta av glädje åt en av de roligaste mötena jag har haft i Tokyo so far. Människorna därinne var otroligt snälla och schysta, jag längtar så tills jag ser dem igen!

(stället heter bröoch)